solgatan

Träffade två av mina "hundgubbar" igår, dvs äldre män med hund som jag mötte/pratade med/tog sällskap med när jag var ute på promenad med Baloo och de undrade var vovven var. Jag berättade att han blivit sjuk och att vi fick ta bort honom i somras, då säger den ena "gubben" att "ja, jag minns när jag fick ta bort förra hunden, jag saknar honom mer än kärringen". Det var skönt att prata med nån som förstår saknaden, nu har jag iofs min kära man kvar i livet (tur det) men saknaden efter Baloo är så mycket större än jag kunde ana. Gubbarna som skaffat nya hundar undrade om inte vi skulle skaffa en ny kompis men jag sa att det får vänta, det tog 10 år mellan hund 1 och hund 2 så det lär dröja. Men visst när jag blir pensionär så är det mycket möjligt att det blir en ny cavalier i mitt liv. Det har fungerat med hundvakt när mannen varit borta på tjänsteresa och jag har jobbat, betydligt mycket lättare när mor och far flyttade närmre, men jag skaffar inte hund för att lämna bort honom. Nä..jag var alldeles för mycket ifrån Baloo så det går inte. Nu kan jag jobba extra med kort varsel, åka på utflykt/shoppingresa/semester utan att behöva fundera på hur Gosehunden skulle ha det. Det är tomt utan min vän men var sak har sin tid.