solgatan

har haft semester ett par dagar, skönt och välbehövligt. Batterierna är laddade nu igen, tror jag iallafall. Vi var iväg ett gäng, min bror, min kusin och hans två barn, mammas kusin, jag, min man och mina barn skulle samsas i fyra dagar i en stuga i fjällen. Det gick alldeles lysande tycker jag själv. Vet faktiskt inte vilket som gläder mig mest, att Lilleman visade sån energi och glädje över att få göra något han verkligen tycker om eller att jag fick massa egentid med promenader, bokläsning och baravaratid? Lite av en kombination förstås. Dottern som har blivit på biten på slalomåkning var helnöjd trots skadat knä och förkylningssymptom. Tyckte förstås inte att det var det smartaste draget att fortsätta åka efter knäskadan men är man envis som hon är så blir det förstås så. Det är inte alltid positivt  med envishet..
Lilleman som sagt, han studsade upp på måndag morgon och var ivrig på att få komma iväg till backen, som  tur var så bodde vi i nästan vid liften så han åkte själv på tisdagkvällen när resten av gänget slappade i stugan. Även den stund det regnade så var han i backen. Måste kanske tillägga att jag är nervös när de åker men det är väl bara att gilla läget? Finns risk/chans att det flir fler skidresor med familjen i fortsättningen. Hä bar å åk!