solgatan

där vill jag sitta och bara vara... Kände att jag inte borde vara bland folk iallafall.
 Systern och jag var och hälsade på M igår, det är jag glad för att vi gjorde. Visserligen grät jag så mycket innan jag kom dit så jag var tvungen att stanna bilen och när jag åkte hem flödade tårarna men jag grinade inte så mycket när jag var där. Drack kaffe och surrade med K och F, M lyssnade mest och var med så mycket M orkade. Varför ska en sån genomgo' människa genomgå ett sånt helvete? Det gör så ont att stå bredvid och inget kunna göra, bara se någon sakta försvinna bort. Det heter att man ska minnas de goda stunderna och det kommer jag väl att göra, jag har ju trots allt känt M i 22 år. Bröllop, barndop, semestrar, baddagar och grillkvällar, det blir många tokiga minnen och glada skratt. M är den människa i min närhet som kämpast hårdast mot döden, jag minns fortfarande var jag satt när jag fick sjukdomsbeskedet första gången och var jag var när jag fick höra den senaste utvecklingen och hur jag inte ville tro att det var sant. Hur jag letade andra vägar trots att jag förstod att det var sant. Och nu har jag sett det med egna ögon, det är inte en mardröm som jag kan vakna upp från, den är ständigt här och påminner mig. Inte ens på stubben i skogen är jag fri