veckan i dvala
fast egentligen har det gått mer än en vecka sedan fina Maria lämnade oss efter många års kamp. Men jag säger som min kära dotter, vi får vara tacksamma över att vi fått lära känna henne. Hon skrev en sån fin rad på Facebook (jag är en stor vän av FB kan man enkelt konstatera men mer om det senare)
Vi gråter ur all sorg för att vi inte ska glömma lyckan av att få vara så nära.
Visst är det så? Rätt som det regnar kommer det en skur brukar man ju säga, och rätt som det är som börjar jag att gråta. Inte för att Maria kommer tillbaka men trycket lättar för stunden. Hon var så god, hon var så glad, hon lämnar bara vackra minnen kvar. Jag är tacksam över att hon hela tiden sett allting så positivt, hon gav inte upp i första taget men jag förstår också när hon inte orkade längre. Då hade hon orkat betydligt längre än många av oss andra. För nog var det så att vi andra gav upp långt före hon gjorde det? Det bästa med Maria var att hon faktiskt pratade om sin sjukdom utan att för den saken bara prata sjukdomar. Hon satte sig aldrig i centrum men hade vi frågor så svarade hon på dem och förklarade och ibland fick hon även trösta oss. Hon sade alltid att alla har vi våra egna bördor och ingen går att jämföra. Men nog sjutton är väl en förkylning ingenting jämfört med det helvete som hon genomled? Eller var det vi runtomkring som led för att vi ingenting kunde göra? Maria hade accepterat hennes sjukdom och var den till slut skulle leda, vi var nog flera i hennes närhet som inte accepterade sjukdomen och att den drabbade just henne. Sinnesrobönen - bite me! så känns det iallafall stundtals men visst stämmer det.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
