solgatan

jag är verkligen ingen vän av dåliga besked, målar fan på väggen innan jag hört klart... men jag reagerar så, sorry. Inte för jag vet varför jag egentligen ber om ursäkt. Satt på bussen på väg till Karlstad när jag telefonen ringer, svarar inte eftersom jag inte hör så mycket i bussoljudet och så hade jag ingen lust att tala med personen i fråga, tänkte att jag ringer i eftermiddag. Men av nån anledning så ringde jag upp när vi stannade till i Kristinehamn och det var inte så smart... men men så var det. Hon talade om för mig att min gamla bonusson (snart 15 år) befann sig i Uppsala med förmodad hjärntumör, eller ja, det växer något inuti hans huvud och det ska det ju inte göra.. Frågan är väl om den är godartad eller inte... Han hade åkt in i fredags och allt har gått jättefort, förhoppningsvis kommer han hem på permission imorgon. Mina tankar hamnde dock på storebror, han hamnar ALLTID i skymundan av sin lillebror och dessutom bli lämnad ensam hemma när alla andra är på sjukhuset. Hur mår han mitt i allt det här? Är det nån som tänker på honom? Å skulle så gärna vilja åka och krama om honom men det passar sig nog inte, har iallafall hört av mig med ett litet töntigt meddelande. Tänk vad snabbt allt kan förändras? Å mina tidigare erfarenheter av saker som växer inuti huvudet är inte goda så förlåt mig om jag inte är så munter. Även om jag inte delar deras liv just nu så finns de(pojkarna) i mitt hjärta iallafall. Men jag får inte glömma bort mina egna underbara skrotungar även om ingen av dem är hemma just nu, men förhoppningsvis får jag träffa dem snart igen. Puss och kram på er där ute i cyberspace!